Knud Odde: Månefisker, 2017, Oil on canvas, 27 x 44 cm

Sokol Blosser

Knud Odde

12.10 - 11.11.2017

Opening: 12.10 2017, 5-7pm

Tekst af Håkan Sandell, september 2017

Den som länge följt konsten till Knud Odde kan i hans nya bilder på Galleri Tom Christoffersen lägga märka till ett ytterligare avlägsnande från det litterära berättandet. Helare färgplan och mer harmoniska former är på väg att ta över dukarnas ytor. Bortom filmlegendernas och rockstjärnornas biografiskt tragiska motivvärldar från tidigare finner man i dessa bilder ett lugnare liv, en de vilande ögonblickens egen stjärnglans. De opersonligt rundade formerna till en Matisse möter en raffinerad eroticism av ett giftigare slag i detaljer och subtilt fångade ansiktskarraktärer. De storblommiga dekorativa mönstren känner vi igen från förr, måhända lånade från Bindesbøll eller annat sekelskifte utgör de väl i grunden en blinkning till Baudelaires onda blommor, mörka som öppnade kön. En nyhet i Oddes måleri utgör inte heller de monokroma bakgrundsfälten. Men mer än någonsin är förgrund och bakgrund sammansmälta till en ny harmoni - som verkar närmast lycklig - där bilderna i ökande grad har blivit färgkompositioner. De vilar i sig själva likt tecken och färg-poem. All konst är abstrakt, som den norske klassiskt-figurative målaren Odd Nerdrum en gång uttalade, apropå komposition.

Knud Odde har alltid blickat bort från dansk kanon i kultur och konst, i vart fall över gränsen mot Tyskland och Sverige. I tillägg till de dominerande tidiga intrycken från tysk expressionism (Ernst Ludwig Kirchner) och ny-expressionism, som varit så markanta hos Odde, upptäcker ett svenskt öga gärna näraliggande paralleller nu till exempel i de solupplysta färgerna hos en gång den svenske konstnären Ivan Aguelis pionjärinsatser som en ultra-tidig Cézanne-påverkad kubist i de nordafrikanska öknarna på 1910-talet. Det mjuka sandiga ljuset och förenklade formerna har de om inte annat gemensamt. Kanske associerar jag dit bara för att Odde också använt en till synes arabisk mansmodell för några motivs helfigurer likväl som full face-porträtt. En naturligare och mer relevant jämförelse finner man i den förändring som svenska Lena Cronqvist genomgick från och med sina New York-vistelser under mitten av 1990-talet. Då på liknande vis som Oddes hennes välkända motiv (unga kvinnor, flickor med dockor) alltmer kom att målas in i bakgrundernas helhetskompositioner, och färgsättningens geometriska element övertog bildernas bärande verkan.

Manliga såväl som kvinnliga modeller framställs hos Knud Odde i en växling mellan subjekt och objekt, mellan inträngande porträttstudie och kroppens underordnande till kompositionellt element. Innanför konsten är det snarast överraskande med vilken respektfullhet detta sker hos Odde, måhända ligger hemligheten i en särskild kombination av ömhet och humor hos konstnären. En maskulin-feminin avklädd gender-lek har spritt sig till de flesta motivkretsarna, fint utförda med hjälp av det antydda och skissartade, bara små klanger från penseln, likt tuschmåleri eller kalligrafi. Bilderna är ofta små - om än inte miniatyrer, som om konstnären fortfarande är rastlös i sitt bildseendes erövring av världen och på väg genom världen. Dramatiskt och sensuellt anlagda panoptiker av människor och landskap, i nästan pastellklara kulörer och med välavvägda kontraster, ultramarin mot titanvitt, ockragult mot grårosa. Kolorist vill man inte kalla Odde men det instinktiva bruket av färg har här alltid varit en av de starkaste sidorna. Med ofta överraskande personliga övergångar mellan ljusa och mörka skalor, och oförstört av konstskole-lektioner. De svarta konturlinjerna är fortfarande Jugend.

De till färgskalan numera alltmer ljusnande bilderna kan påminna om sommarpaletten till en Edvard Munch. Munch som i sitt friluftsmåleri var känd för att "straffa" bilderna, genom att låta de stå utomhus i väder och vind, om de inte levde upp till det avsedda uttrycket. Mindre känt är hur Munchs utomhusmåleri vid den primitiva Åsgårdstrand-ateljéen var en del av ett fysiskt träningsprogram, kombinerat med helande nakenkult i och utanför bilderna samt nakenbad strax nedanför trädgårdssluttningen ner mot fjorden. Alltihop en följd av Munchs sjukdomsskräck, och vilja att stärka sig. Vid ett besök i ateljéhuset där, ett par timmars bilkörning söder om Oslo, så sent som i somras kom jag själv för första gången i ett speciellt avseende att förstå Munchs bilder, och därmed något generellt hos konsten, i deras funktion av besvärjelser. Konstnären som målar av vällustig tvångsneuros i försöken att totemisera och nagla fast sina fixeringar av namnlösa drömmar och jagande gengångare. Ett rituellt återvändande till ateljéns excercis som inte är olikt Knud Oddes eget vid Nørrebros skiftande bakgårdsstudios. Konsten, som liksom hos Odde, består inte av att måla färdigt en bild utan av att göra det igen, och återigen, under ett mångårig förlopp. Liksom för den galne ligger magin i upprepningen.

Livet söker sig vidare, former översvämmas. Så som tidigare i Knud Oddes frekventa bruk av skiftande medier; affischer och bokillustration (Søren Ulrik Thomsen, Lene Henningsen), träsnitt, linoleum och färgsköna litografier, så har sedan några år Odde även spritt sina bildytor till keramikens material, till fat och vaser. Detta med ett samlat intryck av ohejdbar kreativitet och uttryckstvång. Det som från början kunde uppfattas som rent experimenterande har efterhand förlänats stor elegans över de glaserade ytorna, tekniken mästras och konstnären har lärt sig kontrastera ljusa och mörka ytor i keramiken till maximerad uttrycksfullhet. Ett målat fats hommage och fantasiporträtt av den kristne 1500-talsanarkisten "Johan van Leyden" (Jan van Leiden) fångar denne i all den livsberusade ungdomlighet där man marscherade fram under Johannes Döparens vita vimplar och flaggor (fram till martyrdöden på torterarens arbetsbord och den gamla samhällsordningens återställande). Så litterär är annars sällan numera Knud Odde i sina nya verk, i keramik eller som måleri. I dessa hans kompositioner som i ökande grad tar hela bildytan i anspråk, som alltmer verkar direkt på betraktarens seende, och som i sin iver över världens färg- och formrikedom till synes börjat glömma att berätta.

Knud Odde (1955) debuterede med sin første udstilling i 1983. Han har modtaget Oluf Hartmans Legat, Henry Heerup Legatet og Statens Kunstfonds treårige arbejdslegat. Knud Odde har udstillet på bl.a. Esbjerg Kunstmuseum, Trapholt, HEART – Herning Museum for Moderne Kunst, Holstebro Kunstmuseum og Randers Kunstmuseum.

Håkan Sandell er en svensk digter og kunstskribent bosat i Oslo. Han har udgivet en snes bøger, og senest et udvalg af hans digte oversat til engelsk under titlen "Dog Star Notations" (Carcanet, 2016).